Hamnmagasinet på Ljugarn
av Hans von Heijne
På 1800-talet var Ljugarns lanthamn en betydande import- och exporthamn. Det stora lokala handelsbolaget Claudelin idkade exporthandel i stor skala med bräder och balkar, tjära och spannmål. Samtidigt importerade man fodermedel och gödningsamnen.
I synnerhet för säd och gödningsämnen hade man behov av rejäla magasinsutrymmen. Att det stora röda trämagasinet på Ljugarn är ett riktigt sädesmagasin och inte nagon vanlig hölada framgar av det utomordentligt stabila byggnadssättet. Det uppfördes – enligt en i en fönstersmyg bevarad blyertsanteckning år 1896 – troligen just av Claudelin. Det gamla handelshusets arkivalier är egendomligt nog samt och synnerligen försvunna, varför man inte kan veta bestämt.
1906 bildades Gotlands Lantmäns Centralförening, för att på ett mera rationellt sätt sköta handeln med säd och gödningsämnen m m.
Behovet av magasinsutrymmen i lanthamnarna växte och GLC antingen byggde nya magasin eller övertog sádana som redan fanns pa plats. 1936 fick man från Claudelins efterträdare, Bröderna Olin, överta magasinet pả Ljugarn. Under trappan upp till den väldiga sädesvinden byggde man in ett litet, litet rum med fönster, där magasinsföreståndaren fick sitt kalla kontor.
Detta var embryot till den stora anläggningen längre upp i samhället, som länge i GLC:s regi gått under namnet ”Lantmanna”, och som år 19?? övertogs av det nybildade företaget Ljugarns Handelsaktiebolag.
Efter tio år, i maj 1947, kunde GLC lämna kontoret nere i magasinet och flytta upp i byn. Men själva magasinsutrymmena behöll man länge än.
Det berättas att Lantmännen hade svårt att få kunder till sitt magasin nere i Ljugarns hamn. Anledningen var att bönderna som dit skulle leverera sin säd och där köpa sina gödningsämnen inte vågade åka förbi Olins, deras dittillsvarande leverantör, hos vilken de samt och synnerligen stod i skuld. Lättare blev det då efter 1947, då man nadde Lantmanna nedanför Hallute backe utan att Olins kunde se det.
Magasinet vid hamnen, som är 10 meter brett och 18 meter långt i två väldiga plan lämpade sig väl för förvaring av foder- och gödningsmedel i bottenplanet och brödsäd, främst råg och vete, på den stora öppna vinden.
Mảnga äldre ljugänningar kan än idag berätta om slitet med de tunga varorna mellan lastfartygen nere vid Storbroen och magasinet. Så småningom ersattes säckbärandet uppför den branta vindstrappan med hissanordningar på gaveln mot sjön. Elmaskinen till den senaste, byggd av Gustafsson, sitter fortfarande på plats uppe under taknocken.
Säden spreds ut – störtades är termen – över det stora vindsgolvet till ett okänt antal ton och till ett djup av ca 1½ meter. För att den inte skulle röta sig och brinna ihop måste man hålla alla luckorna öppna dagtid, sả snart det inte regnade. Men dessutom måste säden ”kastes”, dvs skyfflas om. Hur ofta detta tunga arbete behövde göras berodde på sädens fuktighetsgrad. När magasinsgolvet fylldes lämnades ett par kvadratmeter tomma, så att man fick plats att ”kaste igenom” hela det väldiga lagret.
När det blev dags för leverans till väntande skutor nere vid Nybroen öppnades spjällen i de rör som satt under hålen i golvet och säden fick rinna direkt ned i säcken, placerad på den lilla vagen rakt under hålet. Säckarna, alltid pả 100 kg, forslades sedan ner till broen och
”störtades” direkt ned i lastrummet, via den snedställda, ännu bevarade bastanta säckrännan av trä (ocksả kallad ”sädesledaren”). I säckrännans nedre ända stod två man som tog emot säcken, avlägsnade snöret och tömde innehållet i lastrummet.
1928? hade man överlastat det 180 kvadratmeter stora vindsgolvet, som brakade ihop. När det reparerades fördubblades antalet tvär-gende bjälkar (reiar), som bär upp det. De ursprungliga bjälkarna är bilade, de nya sågade. Men dessutom lade man längs centrumlinjen under golvet in en 16 meter lång järnbalk. Minnesgoda ljugänningar vet berätta att den ursprungliga balken länge låg nere pa Nybroen, där den – trots sin vikt på åtskilliga ton – av en höststorms vågor vräktes i sjön. Hur man fick upp den och hur man fick den på plats i magasinet finns det ingen som minns. Säkert är däremot att balken i magasinet vid ommålningen 1994 gav ifrản sig tvả fulla femtonlitershinkar rost.
På det nedre planet gällde det förvaring av importerade gödningsämnen, främst då kali och superfosfat, som fraktades till Nybroen i skutor. Man forslade då ned den jättetunga stora våg som numera förvandlats till talarstol på sädesloftet, till bron och vägde gödningssäckarna innan de med lastbil kördes upp till magasinet. Där hälldes kalin direkt ut på golvet i rummets norra del, medan övriga gödningsämnen förvarades i säckar. För att lätt kunna backa in hade man pả den tiden tre stora dörrar, som tillsammans täckte nästan husets hela framsida. Den mittersta togs bort vid restaureringen 1994/95.
Sagda år restaurerades magasinet med hjälp av medel, huvudsakligen frän Wallenbergsstiftelsen. De 23 luckorna i båda planen ersattes med dubbelfönster, den branta ”säckbärartrappan” innanför östra gaveln fick bli utrymningstrappa innanför västgaveln. En ny, lättgången
trappa, ritad av sommarljugänningen Bengt Lindblad, insattes på den gamlas plats. Tak och ytterväggar ommålades, en ny, kullagerbaserad vindflöjel fick ersätta den gamla och golvet på övre planet slipades och fernissades med förbluffande resultat.
Ljugarns Snickeri svarade för allt träarbete och Tommy Kristiansson i När för all målning.
Sommaren 1994 fick Ljugarns gamla brandbil, en Chevrolet av 1934 års modell, en varaktig stad i magasinet. Om detta formidabla åkdon, en veritabel skvader, som varit både lastbil, buss och brandbil står att läsa i Gotlands Hembygdsförbunds tidskrift Spördagar nr 2/1993. En kopia av texten förvaras i magasinet.